Tomhet

Semester på fyra hjul

Publicerat: 2016-01-02. Taggat:

Pastasalladspaus i Agulo

Victory! Vi fann en bil! Nyvakna och kräkfärdiga efter bussturen genom bergen stapplade vi ned till färjeterminalen i San Sebastian där fyra bås med biluthyrare ligger vägg i vägg. Efter att de två första sagt blankt nej var jag aningens skraj att vi skulle behöva vända oss till alternativ fyra. Några tillsynes slumpmässigt utvalda bokstäver, följt av den sifferkombination som kännetecknar en samlagsställning, avrundat med @hotmail.com är nämligen inte en mailadress som inger förtroende. Den lätt sliskiga bilförsäljartypen i bås 3 hade dock en Polo.

Klockan 10 vred vi om nyckeln i tändningen och satte av mot Agulo som enligt guidebokens budord är “den vackraste byn”. Agulo leverade. Vi felparkerade på en smågatan, plockade fram vår pastasalladspåse och började sleva in till tonerna av ett gäng gubbar som satt och höll låda några bänkar bort.

Pastasalladspaus i Agulo

Denna oerhört enerverande slinga satte sig som klister på min hjärna och har under dagen varit vår ständiga följeslagare och soundtrack, till Zs stora förtret.

De flesta städerna på ön ligger i dalgångarna, men Agulo ligger uppe i bergen på öns norra sida. Med Teide i fonden ser hela staden ser ut som en kuliss för ett trevligt sommarprogram där Ernst bjuder in svenska “kändisar” som lagar mat ihop. Virrvarret av gränder är som byggt för en SVT-trailer där herr Kirchsteiger strövar runt klädd i lediga byxor av naturfärgat linne och en stråhatt.

Pastasalladspaus i Agulo

Pastasalladspaus i Agulo

I bilen har det gått fort. Under dagen har vi avverkat de största byarna och några av de mindre. Med “avverkat” menar jag att vi har åkt in, kanske köpt något att snaska på, kollat några smågator och åkt vidare. Trots att kollektivtrafiken är imponerande bra med tanke på öns storlek är det lite trixigt att ta sig från vår ände till den andra då det kräver ett byte och väntan i San Sebastian. Två bildagar var verkligen välkommet.

Pastasalladspaus i Agulo

Pastasalladspaus i Agulo

Valle Gran Rey på öns västra sida gav ett mer hedonistiskt intryck. Det tog två minuter från att vi parkerade bilen tills jag såg den första jointen rullas. På stranden samlas en uppfriskande mix av tyska barnfamiljer, tyska övervintrade hippies och tyska neohippies med dreads, midjeväska och aum-tatueringar. Trots att den var en ganska kaotisk turistkittel vilade ändå en känsla av trevnad över byns stora strand. Bara några hundra meter från stranden började ett industriområde som en optimistisk riskkapitalist kanske skulle kalla “expansionsmöjlighet”.

På vägen hem provade jag att lägga bilen i friläge i höjd med Alajeró. På det friläget rullade vi hela vägen hem till lägenheten. 1 mil nedförsbacke och hemlängtan.