Tomhet

Åtta minusgrader i januari

Publicerat: 2016-01-07. Taggat:

Z på väg mot planet på Tenerife Sur

Morgonen börjar i en rostig Fiat Punto. En av hostellets anställda har stigit upp i ottan för att köra oss de fem kilometrarna till flygplatsen. Hennes familj bor i Italien och när Sverige kommer på tal vittnar hon om hur förfärligt kallt det var när hon var hemma över jul.
– Twelve degrees, it was terrible!

En skylt visar Skavsta -14 grader

I ankomsthallen på Tenerife Sur sitter en digital skylt som visar avgångstider och temperatur för destinationerna. Hade skyltmakarna velat strö mer salt i såren hade de kunnat sorterat listan fallande efter temperatur istället för avgångstid. Men just nu står det, nästan högst upp: Stockholm Skavsta -14°.

Jag står i flygplanets korridor och försöker sträcka ut benen då en omtumlad ung tjej stapplar ut från toaletten tillsammans med en äldre kvinna. Kvinnan greppar tjejen i handen och börjar sakta leda henne genom planet. När de närmar sig pressar jag mig mot ena stolsraden för att de båda ska kunna passera obehindrat. Utrymmet är dock så begränsat att våra kroppar ändå möts. När de båda tagit sig förbi ser jag att tjejens högra sida, samma sida som just gnuggat mina jeans, är fullständigt nerspydd. Försök att avlägsna uppkastningen har gjorts, men kvar i tygets fibrer sitter inkletade rester av mat och papperhanddukar.

I ren desperation börjar jag hastigt röra mig mot den bakre änden av planet för att tvätta av byxorna. Men icke.
— Turbulence mister, you need to sitt down now, säger flygvärdinnan och läger en stadig hand på axeln samtidigt som han pekar med hela handen i motsatt riktning.

Klockan är 15.21 och planet börjar dala hastigt. Nere på marken är det mörkt, men uppe i planet tittar vi fortfarande på en solig men avlägsen horisont.

Z och bil i snö med lyktorna påslagna

Efter mellanlandning i Norrköping p.g.a. av det pissiga vädret doppar vi våra dammiga vandringskängor i den svenska nysnön. Spänningen är olidlig när jag vrider om nykeln i tändningslåset, men gamla Bettan tuffar igång trots kyla och långtidsparkering. I bilen dyker melodin från Agulo upp som ett spöke från det förgångna. Och vad kan vara ett bättre avslut på resan än att vissla den hela vägen tillbaka till Stockholm…